|
Lars Rask, som är vd för Stiftelsen för Strategisk Forskning skrev häromdagen i Dagens Industri (7/9) att svensk forskning har tappat i internationell konkurrenskraft och att det beror på att svenska universitet har för många och för små forskargrupper.
Det är ett faktum att svensk forskning tappat i konkurrenskraft under de senaste decennierna. Baserat på citeringsfrekvens låg Sverige tidigare i topp, nu har vi halkat efter. Citeringsfrekvensen är ett mått på hur mycket internationell uppmärksamhet en forskare lyckas nå. När en vetenskaplig uppsats citeras av andra forskare registreras det som ett mått på uppsatsens genomslagskraft. Historiskt har svensk naturvetenskaplig och medicinsk forskning varit mycket framgångsrik i detta avseende.
I går redovisade Lars Rask, vd för Stiftelsen för Strategisk Forskning, sitt recept för att råda bot på den bristande konkurrensförmågan. Han vill att universiteten ska bygga nya forskningsorganisationer baserade på färre forskargrupper med bättre basfinansiering. Det låter bestickande - men vad händer då med alla små forskargrupper som kanske har potential att prestera lysande forskning om de får chansen att växa och utvecklas. Jag kan alltså se vissa problem med en hierarkiskt uppbyggd spetsforskningsorganisation av den typ som Lars Rask tycks förespråka. Dagens spetsforskning är inte morgondagens. Kreativitet främjas inte i administrativa tvångströjor
Jag tror att det är klokt att begrunda hur svensk forskning var organiserad under guldåren. Under efterkrigsåren fram till början av 80-talet kunde vi skryta med 6 nobelpristagare i medicin/naturvetenskap. Till detta kom minst två forskare som man på goda grunder kunde anta skulle ha fått Nobel-pris om de inte dött i unga år. Ett antal högt förtjänta svenska forskare hade citeringssiffror som vi inte kommer i närheten av idag. T o m en medelmåttig forskare som jag själv lyckades (med stor möda) samla ihop nästan 40 000 citeringar, vilket efter dagens förhållanden får anses vara en hög siffra.
Går det att återskapa den mentala miljön som gjorde denna guldålder möjlig? Kanske det kan löna sig att begrunda hur man organiserade grundforskningen på den tiden? Spontant skulle jag vilja säga att den medicinska forskningen (som jag känner bäst) inte var organiserad över huvud taget (åtminstone upplevde jag det så). Resurserna var små (ofattbart små med dagens mått mätt) - men de var omedelbart tillgängliga för alla i verksamheten. Livet på laboratoriet kännetecknades av lekfullhet och improvisationer, fullständig frihet, närmast anarki, kopplat med hög personlig ambitionsnivå och hängivet dygnetruntarbete, men också med frihet från restriktioner och administrativa tvångströjor. Ingen hierarki, inga anslagsansökningar, inga månadsrapporter att skriva. Men vi skrev och publicerade artiklar i den vetenskapliga pressen på löpande band. Och de artiklar vi skrev lästes och citerades. Några av oss fick Nobel-pris, andra kickstartade slumrande svenska medicinalföretag, som från 60-talets början växte till multinationella läkemedelsjättar. Några produktexempel: Heparin, Xylocain, Bricanyl, DOPA, Zelmid, Losec/Nexium. Under 90-talet vände det neråt för svensk läkemedelsindustri. Nu återstår bara det yttre skalet, de pampiga byggnaderna - monument över en svunnen storhetstid.
Alltså, från 60-talets början och 40 år framåt gick svensk läkemedelsindustri (baserad på svensk medicinsk grundforskning) in i en period av oavbruten framgång och hisnande tillväxt. Var det en ren tillfällighet? Jag tror inte det - jag tror att en analys av vad som hände under dessa 40 år kan ge värdefull kunskap om hur man frigör kreativitet och skaparkraft. Och hur man därefter (på mindre än 10 år) lyckas tömma organisationerna på styrka och kraft.
|